hastskolanlillefot.blogg.se

Något som varit både roligt och jobbigt med Russel är att vi gör allt ”det första” tillsammans. Han är den första häst jag utbildar och jag är faktiskt den första person som både utbildar och äger honom. Vår första gång, oavsett vad det varit, har verkligen varit den första på ett vis som det inte blir om jag hade valt en häst som redan var inriden och hade spenderat mer tid med människor än vad Russel tidigare gjort. Vår första klistund, vår första promenad, första gången jag bad honom flytta undan för tryck och första gången han verkligen förstod det. Första tömkörningen, första gången med bett (ja, vi har faktiskt haft ett tränsbett på en gång), första uppsittningen, första öppnan, första slutan. Allt är för oss en första gång, för vi har aldrig gjort det på det här viset förut. Men till detta hör ju alla misstag, fel, rädslor, frustrationer, missförstånd och en massa annat till. Oftast svävar, flyger, vi tillsammans. Men vi gör också alla våra första misstag.

Som nu med inkörningen. I går kändes det rätt, han har varit så trygg och lugn, allt har gått så bra. Så vi testade att gå i vagnen. Men en sak glömde jag, Russel är väldigt rädd om sin bakdel och sina bakben. Så Russel frös fast eller blev spagetti i kroppen och kroppsdelarna flög åt alla möjliga håll om de inte var fastgjutna i marken. Jag blev frustrerad och besviken, allt hade ju gått så bra. Men, det är bara att göra om och göra rätt. När jag kommer hem kommer han skakeltränas och tränas på att backa in mellan saker tills det sitter minst lika fint som tömkörningen gör. Vi kommer ta oss igen detta också, när vi kommer ihåg att lyssna på varandra.