hastskolanlillefot.blogg.se

I söndags kom jag hem igen och sen dess har det blivit tömkörning med Russel ungefär varannan dag, tills jag nu åkte till Stockholm igen. Första dagen innehöll ett par panikattacker när jag gjorde misstaget att ta för givet att Russel skulle stå lugnt och stilla och vara helt okej med att jag tog på sele och ett fladdrande reflexländtäcke. Han stod inte lugnt och stilla;) Till slut lugnade han dock ner sig och vi tömkörde lite i hagen innan vi gav oss iväg ut. Då var han pigg och framåt och gick som vanligt på i en härlig fart.

Under tömkörningen igår fick jag med mig mamma och pappa ut i skogen. Energin tryter hos oss alla på grund av förkylningar så de tog bilen första biten och mamma bestämde sig för att vänta i bilen medan jag och pappa gav oss ut i skogen en stund. Pappa fick gå före Russel första biten för att han skulle bli mer säker på riktning och tömtag, men sen gick det superbra. På vägen hem var jag och Russel som vanligt, sammanlänkade och svävade tillsammans i samma takt och riktning. Det finns nog inget som är bättre än den känslan.

Tiden tillsammans med Russel har verkligen blivit den bästa tiden på dagen. Denna ponny fyller mig med sådan lycka! Vi lär oss ännu om varandra, men det är ändå en fantastisk känsla att känna att vi är så synkroniserade och rör oss som ett. Och bästa stunden är nästan när jag ber om trav, han går upp i trav och jag känner den där lilla knycken i tömmarna när han ber om mer plats och ökar lite till<3 Nej, man kanske ska ta och bli kusk på heltid istället;)