15:52:25
Russel - Session 2
Här kommer den andra sessionen med Russel! Innan denna kommunikation hade jag skickat dessa frågor:
Kan han säga något mer om träningen, vad han föredrar och så?
Sen har jag grubblat på om det var från honom jag fick den där ljusmeditationen förra sommaren? Jag kunde jaga iväg oroskänslor genom att ett ljus skapades vid diafragman och sen spred sig i kroppen.
Har han någon uppgift? Med mig, med livet, i flocken.
Så får du gärna be om ursäkt för att jag tappar tålamodet och blir frustrerad ibland jag med <3
Alldeles riktigt, det "ska" vara Bea, inte Beatrice. Jag föredrar det, kallas typ alltid Bea och ja. Thats me;) Hmm, får se om jag ska göra ett nytt försök med ljusmeditationerna igen. Förra året var det så enkelt, det bara kom när jag behövde dem. Nu får jag inte alls samma känsla, men så kan det vara.
Russel har fått hoppa mer, vi löshoppade för ett par veckor sen och jädrar vad han hoppade! Ska komma ihåg att lägga in ett filmklipp på det. Att han tycker om att känna sig duktig märks tydligt, och det märks även tydligt när han inte känner sig tillräckligt duktig. Då blir han osäker och tar gärna till flykt. Russel är på sätt och vis väldigt artig med detta med tankarna. Märker han att du inte vet vart vi är på väg eller vad vi ska göra, då kommer han visa dig det. Det kanske inte blir vad du tänkte, men du tänkte det inte tillräckligt tydligt så det nådde inte fram till honom. Eller så tvekade du, var osäker, splittrad i tankarna. Då tar Russel över och berättar vad han tyckler att ni ska göra. Speciellt i ridningen nu har jag märkt att jag måste verkligen veta precis vad vi håller på med, annars vinglar vi bara runt. Haha, och ni skulle se hans agenda på dåligt uppförande när han har med osäkra nybörjare att göra!;)
Ja, Russel ÄR. Det håller jag helt med om. Det kan märkas så tydligt på honom ibland. Det kan hända grejer runt omkring och det kan vara massor av folk, hästar, bilar eller grejer. Han håller koll på det, han kan försöka hålla ordning i det, men han dras inte med i det riktigt. Jag kanske känner det så tydligt för jag tror att jag och Russel är så lika, och vi är ganska lika på den biten;) Jag får upp en väldigt tydlig bild i huvudet av vad han menar, om det är rätt bild vet jag inte. Men aja;) Med att han är stor och stark så slår en annan sak mig. Russel upplevs väldigt sällan som liten. Han är en liten b-ponny, ett russ liksom. Men jag upplever honom aldrig någonsin som liten, snarare kan jag ibland bli chockad över hur stor han är. För hans utstrålning är sådan.
Han vill visa sig mer och jistes vad jag jobbar för det nu! Helt seriöst, jag måste bara bestämma mig för att våga. Våga ta med honom iväg, det får gå som det går, antingen kan jag inte hantera honom och vara på hans nivå just då, eller så går det skitbra. Men han skall få komma iväg och visa upp sig, det är säkert! Knopparna i manen han pratar om vet jag inte riktigt vad det är, jag vet inte om han har varit på någon tävling eller liknande. Däremot har han varit på utställning och fått rosetter där. Jag måste ju skratta lite åt honom, han vet så tydligt vad han vill, vad han tycker om och så<3 Underbara lilla häst!
"Han tycker om att visa upp sig för att han får människor att stanna till i livet." Jag bara älskar detta, han gjorde det med mig första gången vi sågs, jag minns hur vi svängde in på gårdsplanen, allt bara stannade upp och jag slogs över hur vacker och maffig han är! Och jag förälskade mig med en gång. Han gör det fortfarande varje gång han ser mig. Han spanar in mig ordentligt tills jag släppt alla andra tankar och liksom bara är där med honom, då kan han börja "prata" om andra saker.
Anående skällandet. När jag kom tillbaka till hästarna efter det första mötet och första kommunikationen så tittade Russel på mig som vanligt, sökte kontakt, men det var något annorlunda denna gång. Och helt plötsligt får jag en känsla av obehag, dåligt samvete, otroligt starkt i kroppen. Jag frågade honom om han skällde på mig för att jag ville ha kommunikationen och skrev och berättade om detta för Sonila också. I efterhand har jag kommit fram till att han tog fram mitt dåliga samvete över att ha glömt att ge dem lunch, glömt att fylla på vatten och utsatt honom för kommunikationen. Sonila förklarar det med att jag har känslan, men han gör mig medveten om känslan. Kanske för att jag ännu mer ska vara i nuet och vara i kontakt med hela mig, inte trycka undan något. När jag vet om sakerna kan jag göra något åt det istället.
Att hitta anledningen bakom värk, känslor, tankar med mera är något jag gör naturligt. Jag vet att alla svar finns inom mig, jag måste bara känna efter och lyssna. Ibland glömmer jag eller misslyckas med det, jag är ju bara människa. Men oftast vet jag precis vad som försiggår. Jag gör inte bara detta på mig, jag försöker hitta den lilla detaljen bakom allt det andra på andra djur och människor också. Hihi, första gången jag gjorde den övningen Sonila berättar om så höll jag på att spricka. Det kom sån energivåg så jag, helt ärligt, kutade ett par varv i huset för jag var tvungen att göra av med den glädjekicken någonstans! Sen grät jag, sen for jag runt igen. Hahahhaha, ibland orkar jag inte med mina känslor och reaktioner på allt:'D