hastskolanlillefot.blogg.se

För ett tag sen diskuterade jag och en bekant detta med svåra hästar. Om det är något man bör börja med, om man inte bör ha det alls, om man ska ta det senare i livet och så vidare. Anledningen till att vi kom in på detta var för att jag nämnde att jag vill ha en nordsvensk att utbilda inom akademiskt och dessutom köra med. Att utbilda nordsvensk enligt akademiskt var, enligt min väninna, nästan lite slöseri med både tid och häst eftersom nordsvenskar inte är gjorda för att vara dressyrhästar, utan de är körhästar. Jag förstår hur hon tänker, men helt håller jag inte med. En av anledningarna till att jag föredrar AR är just för att jag tycker att det passar alla hästar. Man utgår från anatomin och fysiologin och oavsett vilken häst man har så är dessa väldigt lika. Att saker kanske inte går lika fort med en nordsvensk som med en P.R.E. förstår jag också, men det är inte det jag strävar efter. Jag strävar efter att få lära mig nya saker och sätta prov på mig själv.

 

Det jag ser som fördelar med att ha en svår häst nu, oavsett om det är mentalt eller fysiskt, är att jag kommer inte få lära mig något den enkla vägen. Jag kommer få testa olika saker, jag kommer få anpassa träningen efter mina hästar och jag kommer bli prövad med tålamod. Detta tänker jag mig att det är saker som ger mig fördelar i framtiden, både när jag har lättare hästar och när jag ska hjälpa andra som har problem med sina hästar. AR har ju en viss förmåga att dra till sig folk som har problem med sina hästar;) I och med att mina hästar kommer kräva så mycket av mig kommer det även få mig att ifrågasätta det jag gör. Är det bra för hästen, eller är det bara hästen som är bra för detta? Jag anser att om en inriktning inom hästar verkligen får hästen att stärka sig fysiskt och psykiskt, då är det bra för hästen. Om däremot hästen till slut skadar sig av den träningen, då är det tvärtom att ett visst litet antal hästar är bra för inriktningen.

En annan anledning till att man håller på med dessa svåra hästar är för att de oftast inte har något att göra inom sitt ursprungliga område. Travare som inte är tillräckligt bra, nordsvenskar som det inte finns tillräckligt mycket jobb för, shettisar eller andra små ponnyer som ägaren har växt ur men fortfarande vill behålla och utbilda, men letar efter nya vägar. Att då använda dessa hästar inom en inriktning där de faktiskt fungerar anser jag som betydligt bättre än att man säljer dem vidare till massor av olika ägare elelr avlivar dem. Och ja, det blir mer jobb. Mer jobb och mer lärande.

 

Om vi tar frågan, svår häst nu eller sen? Jag tänker att om jag börjar med en svår häst kan jag få det enklare med både min egen relation till mina senare hästar och även när jag ska hjälpa andra ryttare med deras svåra hästar. Om jag istället köper endast bra hästar från början kommer jag få saker serverade till mig och jag sätts inte på något annat prov än att jag ska hinna lära tillräckligt fort. Och visst kan även det vara prov nog! Om jag börjar med enkla hästar och köper en svår senare kanske det blir svårt att hitta motivation till att träna denna häst. Jag kanske har blivit så van vid att saker är enkla vilket gör det svårt för mig att hjälpa andra med sina svåra hästar, jag har aldrig fått träna upp mitt tålamod.

 

Så för att sammanfatta så anser jag att det kan finnas många fördelar med att ha en eller flera svåra hästar i början av ens utbildning då man verkligen får träna sitt tålamod och förmåga att lösa problem. Men det bästa vore att försöka träna så många, olika hästar som möjligt! Och ja, jag är svag för kallblod och ponnyer, det kan inte hjälpas;)

 

Vad anser du omkring detta? Vilka tankar och funderingar har du? Observera att jag inte tagit med precis alla mina tankar då det hade blivit ett för långt inlägg, men ni är välkomna att ställa fler frågor omkring detta!