21:26:26
Äntligen, äntligen hemma
Herregud vad jag saknat mina djur<3 Det var helt underbart att krama Tristan, se hur han räcker upp tassarna mot en och vill upp i famnen. Att sen få komma ut i hagen och mötas av en Russel med is i pälsen och den lugna, trygga blicken. Nej, nu stannar jag hemma! För alltid, tänker aldrig mer åka ifrån mina djur! Eller kanske inte;) Dock så saknas pojkvännen nu och jag längtar lite extra till när jag inte behöver välja mellan att umgås med honom och med djuren, utan jag kan umgås med dem tillsammans.
Jag kom på mig själv med en lite rolig sak i dag. När Tristan kom in så började han prata med mig efter en stund. Som vanligt pratar jag tillbaka (även om jag inte är helt 100 på att jag vet vad han säger). Men så plötsligt slog det mig, jag säger ju "Ja, jag vet" flera gånger. Men hallå, varför går jag runt och säger "Jag vet" om jag inte vet vad han säger?;) Visserligen har jag oftast en aning om vad han vill, men ändå;) Jag tror jag blivit lite förstörd av att lära mig mer om djurkommunikation, men utvecklande är det.
Framför mig väntas nu massor av spännande möten. Vissa redan inbokade, andra som ännu skall bokas in. Och oj, vilka möten det är! Detta året fortsätter att leverera och jag känner på mig att det kommer hända så mycket spännande saker! Något jag längtar extra mycket till just nu är Hästresan, bara 13 veckor kvar. Dags att gå in i slutspurten:)
